Himlen öppnade sig och haglet föll hårt och snabbt rakt i ansiktet. Med 1,5 km avverkade på årets Hamburg Marathon började jag tvivla på valet av linne och splitshorts. Sen tänkte jag ”fuck it” och drog upp farten. Fem månaders fokuserad maratonträning skulle inte stoppas av lite hagel.
Hotellet 05:45
Jag går in på toaletten och ser mig själv i spegeln. Fyra timmars sömn har satt sina spår under ögonlocken. Maratonlöparens förbannelse. Det spelar ingen roll hur hårt du tränar, du behöver pricka in en bra dag om du ska nå ditt mål. Och just denna dagen kändes allt annat än bra. Mitt fokus låg långt från den röda mattan och klockan som visar ”2:49:55”. Jag försökte hitta målbilden under morgonen och gårdagen men bilden försvann snabbt. Jag började se mig själv kliva av efter 15 kilometer. Slog bort den. Försökte föreställa mig en bra känsla efter 30 km med lätta ben. Den gled iväg in i mörker. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Idag får jag förlita mig på träningen som lagts ner tänkte jag. Jag ÄR i mitt livs maratonform, det är bara att lita på att benen gör jobbet.
Hamburg Marathon, startfållan 09:00
Ballongerna far upp i luften och eliten springer iväg. Jag kommer snabbt in i en fin rytm och klockar, precis enligt plan, första kilometern på 3:57. När haglet sekunder senare stormar runtomkring oss börjar de negativa tankarna. Ska det bli en sådan här dag? Efter all träning? Underlaget började bli halt mot de slitna sulorna och greppet försvann något. Efter fyra kilometer och en flack uppförsbacke slutar haglet och hoppet om en hygglig mara kommer tillbaka. Första fem går på 19:59 och nu hoppas jag att flytet ska infinna sig lite bättre. Det är mycket folk ut längs med banan trots det ostadiga vädret och nu börjar kilometerna rulla på lätt. Benen är pigga och flåset bra. 3:54, 3:58, 3:57, 3:54, 3:56 och 10 km passerar jag på 39:40. Äntligen känner jag att kroppen har hittat tempot. Jag passerar löpare efter löpare, stannar till i rygg på någon en stund innan jag går upp förbi. Det känns som att detta kan ha varit dagen jag väntat i tre år på.
Efter milpasseringen väntar den långa utförskilometern som leder oss ner till en stor avstängd väg där vi springer längs vattnet. Människorna står tätt och trummorna dunkar högt. 3:47 på kilometern och sedan bara fortsätter kroppen. Den är nu på autopilot. När jag passerar kilometer 15 i tunneln som leder bort mot bron där jag vet att några vänner väntar inser jag att jag ligger väldigt bra till tidsmässigt. Vid 17 kilometer ser jag en bekant rygg, Patrik Engström som är hare för dagen. Helt plötsligt hoppar ännu ett bekant ansikte in från sidlinjen, Fredrik Uhrbom. Han skulle också vara hare men jag hör honom berätta att Frida Lundén valt att bryta efter ca 15 km. Jag morsar och utbyter några ord innan jag springer vidare och får fin pepp från Jeanette, Pia, Frida och Kattis vid kilometer 17. När jag når kilometer 20 tittar jag på klockan. Senaste milen på 39:20. Lätt som en plätt.
Halvmaran passerar jag på 1:23:20 med ett snitt på 3:57/km. Känslan här är inte fjäderlätt men självförtroendet är på topp. Jag har fått i mig lagom med vätska och energi och benen pinnar på i en löjligt bra fart. Jag bestämde mig här för att hålla farten upp till 30 km och därefter se vad känslan var för resterande 12. Klockar kilometer 22 och 23 på 3:59 och 3:54. Sen händer det. Något jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Benen är med, flåset är med men någonting i mig tappar glädjen, livslusten. Jag vill inte springa en meter till. Jag vill bara kliva av banan och åka hem till min familj i Sverige. Exakt vad som utlöste känslan är svår att sätta fingret på. Men någonting inom mig ställde frågan vad fan jag sysslar med. Och så fort den tanken rotat sig så var det kört. På mindre än 500 meter gick jag från att ha gått på autopilot i 3:57/km till att känna mig totalt utbränd. Jag övervägde alternativen. Funderade starkt på att helt sonika kliva av banan och bryta. Skulle jag verkligen jogga 18 kilometer in i mål bara för att få en medalj? Kanske.
Vid kilometer 30 hade många tankar hunnit gå igenom huvudet. Jag bestämde mig för att jogga in, kanske kunde jag klara tre timmar ändå. Jag kände mig tom inombords. Och någonstans här bestämde jag mig för en paus ifrån maratonsatsning och utlandsäventyr med kompisgäng. Mitt frånvarande fokus det senaste dygnet och tappade lusten för målet hade satt sina spår under loppet. Maraton är fantastiskt, både i träningen inför och prestationen att faktiskt springa 42,2 kilometer på egna ben. Men det finns så många faktorer som påverkar när man väl närmar sig loppet som man inte kan råda över som gör att jag nu efter tre år med bommade maratonmål känner att jag faktiskt inte orkar mer på ett tag. Jag är i mitt livs bästa maratonform just nu men får helt enkelt inte ut den träningen på denna specifika dagen. Jag tänker på alla långa veckor med mängdträning, sena kvällspass, morgonpass på helgen och tid från familjen. Och idag känner jag att det inte är värt det. Maraton, auf wiedersehen.
Den här resan blev tyvärr inte vad jag tänkt på många plan. Men jag är en lärdom rikare. Och såklart fick jag ett maraton till under bältet. Jag joggade fram till kilometer 42 och spurtade sedan in sista 195 m för att klara en minutgräns. 2:55:59 på mitt femte maraton. I övrigt hade många av de andra i sällskapet fina prestationer och det är alltid kul att kunna glädjas åt de som det går bra för även när man själv inte riktigt får rätt på loppet. Nu ser jag fram emot att komma hem och ladda om batterierna för att (äntligen) få springa lite kortare distanser igen. Nästa maraton blir i New York i november men utan tidsmål. Förhoppningsvis med en bra och balanserad känsla från start till mål. Ett extra tack till min fru Lisa och barnen för er pepp och support, ni är bäst.
/ H an som vilar
Det är så klokt skrivet, Simon, och väl formulerat som vanligt! Att den där tanken/känslan/insikten drabbade dig plötsligt måste väl bero på att du haft den för bearbetning i bakhuvudet ett tag. Jag tror på ”ställtider” lite då och då i livet mellan de mer målinriktade rycken. Och du har en tillvaro som författare, föredragshållare, evententreprenör också (bl a) och inte minst som make/förälder… inte rimligt att sträva efter topprestationer på alla de planen samtidigt, för någon. Njut av löpningen o sk-t i sekunderna!! Vår tid är för dyrbar s a s. Kram I-L
Bra och starkt skrivet. Bra beslut också att köra New York utan tidsmål. Det gör att du kommer att få mer ut av upplevelsen. Bara tanken på att komma över på Manhattan efter dryga halva loppet med en gnagande besvikelse att något inte är kul kommer göra drömloppet till en mardröm och så skall det inte vara.
För ett hälsosamt liv är det viktigt att fina glädjen i löpning (eller annan motion) under många år. Om 26 år är du lika gammal som jag är nu och jag brinner fortfarande för Marathon och klarar kvalgränsen till New York med de villkoren som gäller för oss gamlingar. Det hoppas jag att du också kommer göra.
Hälsningar
Johan
Hej Simon! Intressant blogg generellt och om din maratonsatsning generellt.
En fråga (möjligen svår att svara på): Vad tror du om man springer Hamburg maraton 2018 (slutet april) och sedan springa Stockholm maraton 2a juni 2018? Är det för kort återhämtningstid? Springer generellt för en viss tid på alla mina lopp.
Som sagt, kanske svårt för dig att svara på 😉
Kul o intressant läsa dina inlägg. Ser fram emot boken.
//Bengt
Hej Bengt! Tack för detta! Och din fråga är befogad, många jag känner har funderat över samma och några sprang faktiskt både och. Jag tycker nog att det kan funka ganska bra så länge återhämtningen från Hamburg fungerat bra. I det fallet kan man få en rätt bra ”kick” till Stockholm. Men då gäller det att vara försiktig när man laddar om och inte går på för hårt för snabbt! Men jag tror definitivt det går ?. Lycka till!