”Du är i en sån jävla form. Jag ser det i din blick”. Micke Andersson betraktade mig på uppvärmningen, och visst är det sant att jag de senaste passen börjat känna ”Det”. ”Det” som är svårt att ta på och svårt att definiera. Svårt att uppnå och tufft att behålla. Alla har olika namn på det. Formen, flow, runners high eller ”den känslan”. Jag är ofta försiktig med att säga orden högt när jag närmar mig ”Det”. Men nu började jag verkligen känna det. De senaste veckorna har varit uppladdningen och igår släppte det. Jag är i en grym flow nu.

Med allt hur livet ser ut just nu är det svårt att få till gruppträningarna med Runners Club och IS Göta, de två grupper jag själv är aktiv i. Framförallt har det varit en brist i gemensam kvalitetsträning med de som är snabbare än mig själv som gjort att jag haft svårt att värdera formen. Jag har haft turen att se min svåger ta ett enormt kliv fram i sin utveckling och vi har kört många bra pass tillsammans på luncher där jag fått agera hare de senaste gångerna. Att få ”dra” på träningar tycker jag är en viktig del av uppbyggnaden av fart och det bygger pannben i att veta att man kan känna sig bekväm i att vara hare i snabba farter på tuffa pass. Men med säsongens första 10k tävling på söndag, seedningsloppet till Göteborgsvarvet, så behövde jag ett ordentligt formtest. IS Göta skulle köra 10km 180/60 längs just banan som ska springas på söndag. 10km 180/60 innebär att du springer 180 sekunder snabbt följt av 60 sekunder långsamt.  Du gör detta tills du springer i mål på 10km banan. Ett långt och tufft pass men också helt perfekt som formtest inför söndag och definitivt ett bra pass inför Hamburg Marathon med snabb fart under längre perioder. Jag satte ett kryss i kalendern och bestämde mig för att dyka upp på det första kvällspasset med klubben på…. Månader.

Gubben syntes 50m längre fram. Benen som känts så tröga på uppvärmningen hade plockat upp fart och sugit till sig all energi som ett vindstilla Helsingborg kan erbjuda. Det var nästan 1,5 år sedan jag hade hållit jämna steg med gubben på några längre kvalitetspass men nu såg jag äntligen min chans. Vi hade avverkat 7km på övningen och farten på 180 sekunderspartierna hade legat runt 3:25-3:35. Jag väntade fortfarande på att det skulle bli jobbigt, men snarare var det tvärtom. Kadensen ökade och benen kändes lättare. Jag bestämde mig för att jaga ikapp.

”Fan bra jobbat Simon” flåsade gubben ut mellan andningarna. ”Ja det känns bra idag” fick jag ut. Han hade haft ett otacksamt pass där han legat själv i 7 km. Vi hann snacka lite under den långsamma 60 sekunders-löpningen och sen var det som att någon öppnade kranen och farten bara forsade ut. Sista 3 km gick riktigt fort och det var en känsla som jag har saknat så jäkla mycket. Benen var lätta, steget bra och flåset lätt. Känslan när vi gled ner mot 9 km markeringen i 3:15/km på lätta ben är precis, PRECIS det som jag har tränat så hårt för de senaste månaderna. ”Den känslan” är anledningen till att jag springer. Och precis som 2014 och 2015 så har våren 2016 varit en osannolik resa genom fart och mängd. Från botten av källaren i december till toppen av berget i april, vilket race! För att återuppleva ett gammalt blogginlägg och beskrivning av känslan och sinnesstämningen just nu följer ett utdrag:

”Jag lever, äter och andas löpning. När jag sluter ögonen på kvällen känner jag doften av gummi från innehallen på Olympia. Jag tänker på fokuset och den hårt ansträngda andningen inför sista intervallen på supertusingen längs med strandpromenaden. Jag känner styrkan av frånskjutet i benen uppför långvinkelsbacken på Springtime. Jag andas ångesten 5 minuter innan starten på 3000m. Jag super in lyckan av att höja händerna mot skyn när jag passerar mållinjen. Jag välkomnar tröttheten efter 38 löpta kilometer på maran. Jag längtar efter förväntan inför ett intervallpass där allt i kroppen känns rätt.”

Jag vet inte om jag är helt skadad i huvudet som tänker så här. Men livet och löpningen just nu? Det känns fan ta mig helt underbart.

Fyra tävlingar på sex helger väntar. Ett 10k med löpvagnen, ett 10k solo, ett 25k maratontest och sist, men absolut inte minst (eller kortast), Hamburg Marathon. Efter detta väntar några veckors återhämtning innan det är dags att ladda om mot det lokala 10k loppet och sedan debut på Göteborgsvarvet. Ett späckat schema och två fina chanser till både PB och att klara kvalgränsen till New York Marathon. Söndagens löpvagnstävling är nu endast två dagar bort och det blir debut för mig och Leo och vi siktar högt. PB är målet (förra året 38:41 med Elliot) och vi har alla förutsättningar för att klara det. Ny snabb vagn, en episk väderprognos och ett fantastiskt fartpass i ryggen. Vad kan gå fel? Ja, ganska mycket när man springer med vagn. Men det får ni läsa om i Race Report efter loppet, förhoppnings med referat om hur det nya PB:t sprangs in. Nu väntar fredagsmys med familjen följt av ”pimp my ride” när löpvagnen ska kittas med actionkamera, GPS-klocka och stickers.

Trevlig löparhelg, race report följer efter söndagens lopp!

/Han i form