Jag, Erik och Lucas gick lite nochalant mot starten och pratade om vem som skulle dra tätklungan uppför backen efter andra kilometer. I samma ögonblick som vi delade upp pallplatserna sinsemellan får vi syn på honom. Luften går ur oss alla tre. Sarah Lahtis pojkvän Jesper Van Der Wielen sitter och snörar på sig ett par New Balance racers och ser fokuserad ut. Hans pers på 5000m är 13:29 och 10km 28:16. Ok grabbar, dags att komma ner på jorden.

Benen känns lätta när vi rundar första kurvan som leder upp mot den en kilometer långa backen. Flåsar något när jag ser att vi passerar första kilometern på 3:21. Slår ett öga bakåt och redan nu börjar jag och Erik bryta ifrån resten av fältet. En bra bit längre fram flyter Jesper i något som ser ut som strax över 3-minuters fart medan Sarah (som är klar för OS och EM) cyklar och peppar. Jag tittar igen på klockan och farten är fortsatt hög, någonstans runt min 5k-fart. Solen står högt på himlen och gör sitt bästa för att sänka löparna. Men här var det ingen som skulle bli sänkt. Loppet är ju bara 7,3 kilometer, hur jobbigt kan det vara?

Jag hör stegen närmar sig bakifrån när jag låter gravitationen göra jobbet på grusstigen ner mot Hildesborgs Slott. Tre ”gubbar” passerar mig i hög fart i jakten på Erik som nu är runt 15 sekunder längre fram. Men jag ser på dem att de ligger på hårt, detta kan straffa sig. Vi svänger höger upp mot kilometer fyra markeringen och här följer två små korta men branta backar upp. Båda tar på krafterna av löparna som passerat mig bara några hundra meter tidigare. En av de tre har nästan hunnit ikapp Erik, men de andra två tog sig vatten över huvudet. Den ena ligger några steg bakom Erik och ser ut att slita. Den tredje ligger bara några meter framför mig och jag känner hungern växer. Jag ligger sexa i loppet med en bra bit bak till nästa löpare. Vi jobbar oss uppför backen och vi är omringade av högt gräs på ängarna höger och vänster om oss. När vi når toppen av backen ser vi ut över hela sundet. Vilken vy! Löpningen nerför mot vätskestationen och vänstersvängen ut på gräset går snabbt. Jag hinner ikapp löparen framför och ligger tätt i rygg. Jag vet precis när jag ska gå om och väntar. Han drar upp farten när vi springer över ängen på ojämnt gräsunderlag mot havet. Och efter några hundra meter kommer det jag väntat på. Den brantaste jävla backen på banan.

Jag tar tio snabba steg ut till vänster om stigen och ruschar förbi upp på femte plats. Jag ökar farten till den gräns att det är nästintill otäckt när jag flyger nerför det trailliknande partiet genom skogen längs ravinen. Backen några hundra meter tidigare sitter kvar i låren. Men nu är det bara runt 1,8km kvar och där finns ingen anledning att spara på krutet. Jag har fått kontakt med löparen framför och plockar meter för meter. Längre fram ser jag nu även Erik och den andra löparen igen. Pulsen är hög, benen trötta men vilken kick det är att jaga. Detta är anledningen att jag springer!

När vi passerar kilometer sex har verkligenheten kommit ikapp en. Nu är man rejält trött och den snabba öppningen börjar ta ut sin rätt. Men jag ligger bara 10-15 meter bakom löparen på fjärde plats. Jag tänker ut strategin, med 800m kvar ska jag dra upp farten. Jag lägger in sista växeln och hoppas att han inte hakar på. Jag hade rätt, han svarar inte och ser ut att slita rejält. Jag rundar hörnet som går in i skogen från den grusstig vi följt längs havet den sista kilometern. Nu känner jag sakta mjölksyran komma. En kille står med mobilen en bit fram. ”16 sekunder efter Erik” säger han när jag passerar honom, ca 600m från mål. Jäkla skit. Inte heller idag skulle jag spöa Erik. Och då ska det tilläggas att han varit på svensexa. Både fredag och lördag. Jaja, livet som amatörlöpare är hårt.

Speakern ropar upp mitt namn när jag passerar mållinjen på mitt tredje Hildesborgslopp. Fjärde plats och bästa tiden hittills på tävlingen 27:04. 27 sekunder snabbare än 2014 och 90 sekunder snabbare än förra året. Formen är grymt stabil! Hildesborgsloppet är ett av mina absoluta favoritlopp. 7,3km fullt blås på asfalt, grus, gräs och skog. En väldigt kuperad bana med 170 höjdmeter men med otroliga vyer över skånska fält och havet. Har ni inte sprungit det, gör det 2017. Jag lovar att banan kommer leva upp till förväntningarna!

Jag stänger vecka på 92 kilometer och känner mig bra förbered inför Linköping Halvmarathon på lördag. Tider i all ära och Linköping blir fokus på nytt pers på halvmaran men jag ska inte glömma bort av att njuta av löpningen. Känslan när man är trött men ändå kan pressa på är fantastisk. Det blir huvudmålet på lördag! Att springa så bra jag kan och våga pressa när det blir tufft långt in i loppet. Vi ses på andra sidan!
/Han som fortfarande inte är snabbare än Erik