Vi ser varandra på avstånd. Jag ler och vinkar till sådär som man gör när man träffar någon man inte sett på länge. Men Katja Janford har en intensivare blick. Hon skyndar sig ut från bolaget på Drottninggatan i Helsingborg och påsen med flaskor skramlar högt när hon studsar fram mot mig. Jag hinner inte ens med en kram och ett hej. ”En liten bok om löpning. Du måste skriva den”. Jag blev helt tagen på sängen. Vi hade inte setts på säkert två år. Inte efter att Katja flyttat till Stockholm och gett sig in i reklambranschen. Jag skrattar lite nervöst. ”Haha ok, kanske det?”. Hon tittar på mig och ler. ”Det är genialiskt. Gör det!”. Vi utbyter några korta fraser till och sedan går vi våra skilda vägar. Vad Katja syftade på den där vårdagen 2014 var en bild jag lagt upp på instagram. Min lilla bok med tankar om löpning. Den som på olika sett lett fram till denna bloggen. Jag kallade den ”en liten bok om löpning”. Två år senare sitter jag här och funderar. Den där lilla boken. Är det dags nu?

För ett tag sedan blev jag inspirerad av min kusin. Min otroliga, drivna, kärleksfulla och grymma kusin Johanna. Vi ses inte så ofta som man velat och nej vi hörs inte av så där ofta heller. Men där finns ett band. Där finns minnen och där finns kärlek. Och fy satan vad där finns passion och driv. Jag är ofta stolt över henne. Väldigt stolt. Inte minst nu när hon ska bli författare. Jag tycker det är så otroligt viktigt med inspiration och motivation i vardagen, Johanna bjuder på detta. Och här dök tanken upp igen. En bok. Hmm, kanske det.

I fredags var jag och Lisa på Kents avskedskonsert i Malmö. Jag skulle kunna skriva ett separat blogginlägg om allt som gick igenom huvudet under denna konserten men summerar med några ord och rader. Helt jäkla magiskt. Jocke Berg levererade varje textrad som om det vore första gången han sjöng dem och musiken dånade ut till en ljus- och scenshow utan dess like. Mina senaste 15 år summerat i en två timmars setlist. Tack Kent för denna tiden. Under konserten väcktes många känslor och minnen från tiden som tonåring och början på 20-något. Det var under denna perioden jag upptäckte skrivandet. Jag skrev mycket texter och mest till musik. Musiken och gitarrerna är idag mer en prydnad än ett instrument men lärdomen och erfarenheten att omvandla känslor till text har jag tagit med mig in i det vuxna livet. Jag har skrattat, gråtit, skrikit och levt musik under så många år att det i fredags kändes som ett återseende av en gammal vän. Under en period i konserten fick jag till och med för mig att plocka upp gitarren och börja skriva igen. Sen kom jag på mig själv i att vara 30-något, förmodligen talanglös och inte spelar gitarr så där jäkla bra längre. Men sen kom insikten. So what? För vem gör jag det? Mig själv. Och någonstans där dök den där lilla boken upp igen. Fan jag bara gör det. Jag skriver en liten bok om löpning.

Så där har ni det. Idén. I hela mitt liv har jag gått och burit på idéer. Burit på tankar och saker som jag skulle velat göra. Jag vill inte göra någon besviken på att inte infria mina löften. Jag vill framförallt inte ge mig in i projekt som jag inte vet om jag kan slutföra eller inte. Jag vill alltid leverera kvalité. Så många av idéerna har inte blivit av. Jag vill också känna mig dedikerad till idén. Annars kan det kvitta. Så helt plötsligt sitter jag med den här idén med boken igen. Men vet inte vad jag ska göra med den. Jag tänker på alla människor jag träffat de senaste åren, vem jag valt att omsluta mig kring och den energi dessa personer utstrålar. Entreprenörer, löpare, drömmare, filosofer och romantiker. Alla har en sak gemensamt. De vill något, de vågar göra något. OCH. De räds inte för att misslyckas. Jag tänker på Karsten Depperts ord på Entreprenörsskolan som jag hade förmånen att hålla föredrag på i våras. ”Det bästa du kan göra när du har en idé är att prata om den, dela den och få hjälp med den.”. Eller Peter Eriksson på ett föredrag på Forzas nätverk för entreprenörer i Helsingborg när han skulle starta sin tidning Passionaire, ”Alla sa åt mig att man inte kunde starta bolag och framförallt inte ett som skulle sälja ett tryckt magasin. Några månader senare hade jag startat mitt bolag, gjort mängder med intervjuer och stod med första upplagan i min hand.”. Så är det gott folk. Allt går om man vill.

Jag vet inte vad som kommer hända med denna idén. Eller hur den kommer se ut. Kanske skriver jag ihop något på fyra månader. Eller fyra år. Eller aldrig? Jag kanske trycker den. Eller kanske inte. Kanske crowdfundar jag ihop att ge ut den gratis. Eller släpper jag den gratis som E-bok. Kanske läser ingen den. Eller så köper jag upp hela lagret själv och bränner. Och vad den kommer handla om? Löpning och känslor. Tror jag. Jag har inte direkt någon karriär att berätta om, eller någon exklusiv resa med en massa livsöden som vävs ihop. Jag har mig själv, mina tankar, känslor och löpning. Och det räcker för mig, det är trots allt för mig själv jag skriver i första hand. Det känns på något vis skönt att ramarna i detta inte är satta. Jag kan se framför mig att jag blir den där som man på en fest om fem år frågar ”Du förresten, hur går det med den där boken?”. Jag svarar att den är på gång, ett nytt kapitel är skrivet osv. Men vet att den säkert inte kommer bli klar. Men jag tror och hoppas att jag har karaktär nog att säga som det är. ”Boken? Ja det vettifan. Den får bli klar när den blir klar”. Jag tror det passar mig och mitt sätt att skriva. Jag är urusel på att korrläsa, lägger ofta ut saker med felstavningar, autokorrekt som blivit fel m.m. Jag är oförmögen att skriva korta blogginlägg trots att jag varje gång tänker att jag ska skriva kortare inlägg. Jag skriver inte bra när jag krystar fram orden och jag skriver inte heller alltid bra på beställning. Jag vet att orden och raderna flödar ur mig när jag är inspirerad och jag älskar det. Innehållsmässigt ska jag låta denna bok få växa fram. En timme här och var när inspirationen finns där. Men har ni input eller erfarenhet på annat som bör tas i beaktning i arbetet så får ni mer än gärna dela med er. Det är jag som skriver min lilla bok om löpning men jag tror att det är många som har en sådan ”bok” i olika fomer. Även om den är djupt gömd inuti sitt bröst.

Tack för energin ni som läser ger mig i vardagen, det betyder mer än ni tror.
/Han som skriver