Jag varken pratar eller skriver särskilt mycket om vad jag jobbar med. Anledningarna är många. En anledning är att många redan vet vad jag jobbar med eftersom vi inte är så många i Sverige som jobbar med just detta. En anledning är för att andra pratar mycket om mitt jobb, alltså behöver inte jag. Men den största anledningen är för att det är just det, ett jobb. Dessutom ett ganska publikt sådant och med många som intresserar sig för det, framförallt lokalt. Jag jobbar med Helsingborg Marathon, som en av två tävlingsledare för evenemanget men även med andra projekt kopplat till löpning i och utanför Helsingborg. En skolklass gick förbi under ett morgonmöte på en uteserveringen häromveckan. De frågade om de fick ställa en fråga till en undersökning. Vi sa att det gick bra. Flickan tittar på mig och frågar ”vad jobbar du med”. Jag skrattar lite lätt. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på den frågan. ”Jag jobbar med evenemang” svarar jag. Flickan rynkar på näsan och tittar frågande på sin kompis. Läraren sticker fram huvudet och säger ”Han är festfixare!”. ”Taget!” säger jag. Men jag tror fortfarande inte riktigt att flickorna förstod. Jag tror inte heller att de blev mycket klokare när de i sin fortsättning av undersökning frågar de andra kring bordet och de svarar att de jobbar som politiker, festfixare nr. 2 och expert på avtalshantering. I vissa stunder hade det varit enklare att ha haft ett vanligt jobb. Men detta är väl en del av charmen med att vara festfixare.

För ett tag sedan var vi iväg och höll en presentation om Helsingborg Marathon. Frågan dök upp kring vad vi jobbar med annars. Vi svarade som alltid ”nej vi jobbar heltid med detta”. Efter lite ojande fullföljdes resonemanget av oss att ca 80% av arbetstiden är direkt kopplat till Helsingborg Marathon medan 20% av arbetstiden läggs på kringtjänster och aktiviteter. Företagsträningar, föredrag, nya projekt och affärsutveckling. Svaret kom något oväntat ”Nej jag tänkte det för detta är väl inget som man kan göra på heltid”. Här gör jag någonting som jag innerligt ångrar. Jag nickar och ler. Vi går sedan raskt vidare. Jag önskar i efterhand att jag i detta ögonblick rätat på ryggen och på ett respektfullt men bestämt vis frågat ”varför inte?”.

Den dagen du väljer att göra din passion till ditt yrke så händer en rad saker. Framförallt blir du fartblind. Du kastar dig in i det och tappar ett visst grepp om verkligheten omkring dig. Framförallt dina nära och kära får ta en smäll men stundtals även din egen hälsa. Du slutar lyssna på kroppens signaler och kör fullt blås. Ursäkten är att det är tillfälligt och ”bara att bita ihop”. Läs mer om detta här. Men lyckas du med det så väntar en fantastisk vardag. Du får träffa energirika människor, jobba med något du älskar och har en annan typ av flexibilitet i din vardag. Men för mig är det också en förbannelse eftersom jag hittills inte kunnat springa loppet som upptagit min tid de senaste fyra åren. Första året var jobbigt. Att se alla vänner springa in under ett turkost och vitt flaggspel längs havet var en stor upplevelse. Men dagen efter när vi besiktigade banan och föreställde sig hur det skulle kännas att passera alla delarna av Helsingborg med massivt publiktryck? Det var jobbigt, den känslan ville man få uppleva.

Helsingborg Marathon har blivit en stor framgång och mycket är jag övertygad handlar om att jag och min kollega (och svåger) Andreas innerligt brinner för det vi gör. Där finns en passion kring att göra något som involverar en hel stad och som gör att människor från hela landet, nu även från hela världen, kommer hit för att springa Helsingborgs egna maraton. Men vi har bara gjort grundjobbet – det är invånarna, näringslivet, Helsingborgs stad, våra fantastiska funktionärer och löparna som gör det till en succé. Jag våndas ofta med hur man ska få tiden att räcka till. Hade evenemanget blivit bättre, större och mer framgångsrikt om jag lagt 80 timmar i veckan på det? Kanske. Men jag tror man tappat mycket av den känsla och värderingsstyrda arbetsmetodik som har gjort evenemanget just till vad det är – Helsingborgarnas lopp. Jag har under förra året gjort ett livsval. Jag är inte intresserad av att jobba mer och tjäna mer. Jag är egentligen mest intresserad av att jobba mindre, men mer effektivt. Mer tid till familj, mer tid till träning och mer tid till att låta hjärnan jobba kreativt, som den bäst gör i spåret för min del. Med det sagt vet jag om att jag även i år med största sannolikhet kommer att knäcka 100-timmars arbetsvecka veckan för evenemanget och även veckan efter. Jag vet om att jag kommer behöva sitta några timmar här och var på min semester och jag vet om att jag kommer behöva ta hjälp av familjen när det krisar sig. Men den fundamentala inställningen och strävan är skillnaden i år. Jag tänker inte jobba ihjäl mig, framförallt inte på bekostnad av min familj. Jag vill vara en förebild för mina barn och min familj och jag vill göra dem stolta. Det är min drömbild, större än alla tidsgränser, större än alla titlar och större än alla pengar i världen.

I livet, business och löpning finns inga begränsningar. Jag har haft ett enkelt och bra liv med skyddsnät, vänner och en god hälsa. Jag har inte vuxit upp med krig, elände och sjukdomar i min närhet. Förutsättningarna har varit goda. Men man måste trots förutsättningar jobba hårt på många plan för att lyckas. Jag och min fru träffades tidigt och var under en period för många år sedan på väg att glida ifrån varandra. Jag har sett min kropp ”förruttna” på väg mot en ohälsosam livsstil och jag har blivit arbetsbefriad från ett jobb som flyttade verksamheten, samtidigt som vi väntade för första son. Livet är inte alltid en flack nerförsbacke. Men idag har jag en fantastisk familj med mitt livs kärlek, två friska barn och en livsnjutare till hund. Jag har gått från att knappt klara springa 2 km till att ha sprungit fem maraton och milen under 35. Jag har byggt en verksamhet som nu är mitt jobb och årligen engagerar tiotusentals människor i min hemstad. Dessutom helt utan externa investeringar eller skulder. Så nästa gång du själv eller någon annan ifrågasätter att du skulle klara att nå dina drömmar, räta på ryggen, lyft på bröstet och fråga respektfullt men bestämt ”varför inte?”.

Idag är det 66 dagar kvar tills startsignalen lyder. Som jag längtar efter denna start. Om 66 dagar kommer mellan 15.000 – 20.000 personer ut på Helsingborgs gator och heja fram 3.000 löpare i jakten på deras drömbild. Om 66 dagar lyder startskottet för höjdpunkten på min passion, min jobb och min förbannelse. Jag längtar efter att få skicka iväg startfältet utanför Dunkers men en dag ska jag själv springa, det har jag lovat mig själv. Den sitter i mitten av min bucketlist och även om jag ska jag njuta hela vägen så hade det varit en dröm att passera mållinjen under tre timmar på Helsingborgs egna maraton. Time will tell.

I skrivande stund strömmar bokstavligt talat anmälningarna till loppet in. Jag hoppas och tror att där finns många ambassadörer för loppet runtom i landet och min stora dröm är att så många som möjligt ska få uppleva evenemanget. Inte bara för att jag har ett personligt engagemang i det utan för att jag vill att folk ska få uppleva Helsingborg så som det ser ut under denna dag. Jag har nog aldrig varit stoltare än vid första upplagan när vi med 10 minuter kvar stod på scenen och tittade ut över det folkhav av löpare och publik som samlats. Den uppslutningen som evenemanget fått är helt fantastisk och jag blir lika känslosam varje gång jag tänker på det. Så avslutningsvis skulle jag vilja be er som läser detta om en sak. Ni som upplevt evenemanget, skriv några rader i era sociala kanaler om vad ni tycker om Helsingborg Marathon och hjälp oss att inspirera nya löpare att uppleva maran eller stafetten . Ni som inte upplevt evenemanget, gå in och kika på vår webb, vår Facebook, vår Youtubekanal eller vår Instagram. Jag hoppas att ni kan finna någon inspiration och motivation i er egen träning av detta. Oavsett om ni en dag står på startlinjen eller inte. Skulle ni välja att anmäla er så kan jag i alla fall lova att jag tar emot er med öppna armar i målfållan. För det är min passion, mitt jobb och min förbannelse.

Ha en härlig löparvecka!

/Han som älskar sin passion, sitt jobb och sin förbannelse