Leo river mig i ansiktet och är genomsvett efter att nu ha skrikit i närmre 40 minuter i sträck. Jag slutade räkna efter 50 gånger att jag vänt honom när han försökt klättra ner från sängen vid förmiddagsvilan. Jag suckar och ger upp. Just här och nu räcker jag inte till. Och fan vad det gör ont.

Som jag gjort  många gånger nu de senaste veckorna valde jag bort morgonjoggen även idag lördag. Min Garmin-klocka gav mig en käftsmäll igår när jag även då hade skippat den tänkta morgonjoggen. Den pep till och gav mig meddelandet ”Rör dig!”. Tack, jag vet. Jag har väntat i några veckor, som börjat bli till månader, på att livet ska ”gå tillbaka som vanligt”. Men jag har börjat inse att det finns inget ”som vanligt” i livet. Livet är det som händer här och nu. Det är inget som man kan vänta på eller se tillbaka på. Man måste leva det nu och planera efter hur det ser ut, inte hur man vill att det ska vara. Sen är jag en fast troende av konceptet att livet är vad du gör det till. Men inom vissa ramar. Just nu är livet som det är, det är bra men ur vissa aspekter kan jag inte gå och vänta på att det ”ska bli bättre”. Exempelvis gällande sömn och träning. Jag och Lisa är två småbarnsförälder, som bägge är egenföretagare, och konstant kämpar man med just detta – att räcka till. För varandra, för barnen, för oss själva och för våra jobb. Vissa perioder är det lätt. Man undrar vad alla klagar på och gnäller över. Man räcker till på alla fronter. För livet är ju vad man gör det till eller hur? Sen kommer de där perioderna när det är tuffare, när man inte räcker till för någon. Det är som domino-brickor som faller, det börjar med en. Sen en till. Sen en tredje och då inser du att det inte går att stoppa dem. Det är bara att acceptera läget. Du är vad livet gör dig till.

Kvällen är kall och mörk. Jag sneglar vänster och ser det gamla mentalsjukhuset i Maria Park. Jag springer snabbt och kontrollerat när jag ser Thomas vänta framme vid portarna till gamla Maria Park. Jag springer dit och börjar sen gå och kollar på klockan. Räknar om lite och mäter distans och tid. Runt 3:33/km på de tre snabba kilometerna. Mer än nöjd. Efter en bra snackerunda tillbaka hem summerar jag torsdagskvällen med 17,5 km med en 3 km tröskel. Hade det inte varit för träningsvärken idag hade det varit som att jag inte haft någon uppehåll i min träning. Kroppen är pigg men jag har fått gå ner två pass i veckan från 5-6 till runt 3. Anledningen? Livet. Just nu räcker jag inte till.

Jag har inte satt några mål för hösten mer än att må bra och att löpträna kontinuerligt. Det är ungefär vad jag känner att jag har ambition till och kan klara av att hålla. Till våren vill jag dock klara milen på 34 och maran i Hamburg i april på 2:49. Jag har det i mig men det krävs bra träning. Framförallt krävs det att jag räcker till på de andra fronterna om jag ska klara detta. Jag har skrivit om detta förr – jag offrar inte min vardag för att nå mina löparmål. Jag hoppas istället att få ihop hela pusslet.

SÅ. Nu tänkte jag att jag skulle försöka sätta upp en plan. Jag har gjort en grovskiss på planen för ”övriga livet” och en för min träning. Jag jobbar med en strukturerad drömbild och men med en mental acceptans kring att visa saker inte blir som man tänkt. Men drömbilden är viktig. Novembermånad om allt går som det ska!

November – drömbilden

Måndag – Fartpass på lunchen

Tisdag – Kvällsjogg alt. vila

Onsdag – ev. Morgonjogg + lättare fartpass alt. distans på lunchen

Torsdag – Fartpass på kvällen alt. vila

Fredag – Morgonjogg

Lördag – Långpass (eller åtminstone lite längre distanspass). Var tredje vecka med en tröskel

Söndag – Vila alt. kort distanspass

Tisdagar och torsdagar låter jag vara lite flytande och vilar jag ena dagen så kör jag pass den andra. Målet är att kunna hålla 5-6 pass i veckan och framförallt genomföra kvalitetspassen. Men oavsett hur det går med planen kontra verklighet så kan vi väl alla bestämma att man räcker till som man är, det är väl rimligt?

Efter ett läggningsförsök med olika stadier och varianter gav jag efter 1,5 timmar upp. Elliot väntade snällt utanför med en ipad i handen och hade jag haft en mugg med texten ”världens bästa pappa” hade jag helt sonika slängt den i soporna. Jag hatar dessa dagar. Men jag har bestämt att det faktiskt är OK att ha dessa dagarna OCH att de faktiskt går att rädda upp. En kusin kom förbi och räddade Elliots dag medan jag fick Leo att somna i vagnen och parkerade den utanför altandörren där jag såg honom. 1,5 timmars sömn senare sitter han nu och trycker i sig en muffin. Han verkar ha glömt vår episod innan. Kanske räcker jag till ändå? Jo, låt oss bestämma att det är så.
/Han som räcker till