Jag visar bilden på mig själv liggandes på en solstol på Planet Hollywoods takterrass med en drink i handen. Sen visar jag en bild från upploppet på Springtime 2014. Före- och efterbilderna drar i vanlig ordning en del ”åhh” och ”ha!”. Jag betraktar bilden på mig själv under upploppet. Jag tittar på min blick, mitt steg, min armpendling. Jag kommer ihåg ögonblicket. Jag mins dofterna, ljuden, smärtan. Men framförallt minns jag känslan att springa över mållinjen. Och någonstans här, på ett föredrag om hälsa inför 120 gymnasieelever, bestämmer jag mig till sist. Inte nog med att jag ska springa Hamburg 2017. Jag ska krossa maran i Hamburg 2017.

Lars tittar på mig. Jag tittar på honom. Det ligger en slöja av besvikelse i hotellrummet på Wagner i Hamburg den 17 april 2016. Jag var i mitt livs maratonform och hade precis bommat 2:49 till förmån för ett djävulskt håll vid 29 kilometer. Jag tog mig i mål på 2:55 men kände mest besvikelse. Då yttrar Lars orden ”har du tänkt på att det helt enkelt kan vara så att du inte är en maratonlöpare?”. Tankarna började snurra. Jo så kanske det är?

För en utomstående kan denna mening låta hårt, gränsfall hänsynslös. Men är det någon som känner mig och min löpning bra vid detta laget så är det just Lars. Lars med det sjuka personbästa. Lars som satte igång löpvagnstävlandet. Lars med dem slitna hälsenorna. Lars med det stora hjärtat. Ja fanken vad jag gillar Lars. Inte bara för att han är en bra människa, utan för att han vet hur en löpare tänker. Han vet hur jag tänker. Han visste exempelvis att jag förr eller senare skulle bestämma mig för att springa Hamburg Marathon även 2017. Let’s take a trip down memory lane shall we?

Tillbaka till Hamburg Marathon 17 april 2016
Lars peppar så mycket han bara kan. 28,5 km avverkade och nu börjar jag få svårt att få ner luft i lungorna. Jag säger att jag måste få bukt på mitt håll för att kunna springa bra. Han peppar vidare och säger ordern ”Kom igen nu Simon! Bara 13 km kvar, detta fixar du!”. Dessa orden satte sig hårt i bakhuvudet. Bara 13 km kvar. Jag fick en boost och tog kilometer 29 på 4:01. Sen var det roliga slut.

Utdraget är från min race report från årets Hamburg Marathon och stunden där det roliga tog slut. I mål var jag väldigt besviken. Aldrig hade jag tränat så målmedvetet och rest mig från askan som den tripp jag gjorde från hösten 2015 till april 2016. Men någonting gick snett under loppet, som det faktiskt kan göra under ett maraton. Det är en distans som inte visar någon nåd mot den svage. Det är en utmaning som kan straffa även den bästa som tar fel beslut längs vägen. Jag viskade samma ord som jag alltid gör i mål på ett maraton men denna gången med något mer tyngd. ”Jag ska aldrig mer springa ett maraton”. Efter Lars ord i hotellrummet i Hamburg funderade jag mycket på vägen hem om hur allt det här med träning, löpning och maraton hänger ihop. Hade jag gjort något fel i uppladdningen, hade jag rätt utrustning etc. En sak var dock säker. Maraton skulle det inte bli igen på ett tag.
Två dagar efter loppet plingar det i telefonen. Vår Facebooktråd ”Hybris i Hamburg” innehållande mig, Andreas, Lars, Micke A och Micke S har vaknat. Lars skriver ”Wagner redan fullbokat till maraton -17, någon av er som varit inne och bokat hela hotellet??”. Alla skriver ”Haha!”. Kul kille tänker vi. Det var ingen som hade börjat fundera på någn mara 2017 direkt. Lars följer upp med att lägga upp nedräkningsbilder till nästa års Hamburg Marathon. Fyra dagar efter loppet skickar han en bild från Hamburg med texten ”bokat 200m från starten”. Igen blir svaren ”Haha!”. När ska han lägga ner det här tänker man. En dag senare och tusen inlägg om actionkameror och svordomar över slita kroppar senare skriver jag ”Detta kommer bli helt sjukt. Trodde tråden (syftar på den aktuella facebookgruppen) skulle släckas efter loppet. Inser att den bara börjat”. Tråden tystnar dock efter ett tag och om Hamburg 2017 hörs inget mer. Men den som väntar på något gott….

10 september, en vecka efter Helsingborg Marathon sitter jag och tittar på bilder från loppet och bestämmer mig. Jo ta mig fan, det blir en mara på våren 2017. Jag skickar ett sms till Lars ”Hur känner du med Hamburg? Lite tryck nu att boka hotell?”. Då kommer samma svar som jag fått på ”skämtfrågan” de senaste månaderna. Denna gången med bifogad bokningsbekräftelse. Lars svarar och undrar vad det är som jag inte förstår? Han har redan bokat rum inkl. ett till mig för Hamburg 2017. Två dagar efter loppet. Han visste alltså att jag skulle ge vika förr eller senare. Jävla Lars.

Igår sprang jag en snabb, kontrollerad lunchmil på 37:02. Några kilometer strax över 3:40 och några strax under 3:40. Känslan var grym. Aldrig förr har jag varit i bättre form och haft bättre förutsättningar inför en vårsäsong som i år. Jag har låtit kroppen ta sin tid i återuppbyggnaden efter träningsdippen kring Helsingborg Marathon. Jag har sakta men säkert fått tillbaka suget och nu är jag motiverad att göra en ny satsning. I lördags körde jag långpass på morgonen och drämde in en 5k tröskel på hedens IP efter 11 km. 19:02 på femman och en ganska lätt resa fram till de två sista varven på banan men totalt sett 25k och en bra känsla i benen. Allt innan klockan 08:00 på lördag morgon. Den känslan.

I övrigt är det så mycket spännande i livet som händer nu. Både på jobbfronten, privata fronten och löparfronten. Jag känner mig så otroligt privilegierad att ha en frisk kropp, ett stimulerande arbete och en fantastisk familj. Jag känner en stor glädje att få sitta framför tangenterna nuförtiden och ser för första gången på tre år faktiskt fram emot vintern. Jag ska även börja avsluta mina inlägg med det som varit bäst och sämst sedan förra inlägget. Både för egen reflektion men även för att dela med mig av framgångar och motgångar. Sist vill jag passa på att tacka alla er som läser, hör av er och kommenterar. Bloggandet har för mig haft en terapeutisk förmåga men även gett mig väldigt fina och nya bekantskaper. Som Robban Andersson som sprang om mig vid kilometer 30 på Köpenhamn Marathon 2015 och gav pepp att jag skulle hänga med. Eller Stefan Bergkrans som sprang upp jämsides mig på Seedningsloppet 2016 och tackade för en bra blogg. Eller ni som skrikit mitt namn på tävlingar, tagit bilder och skickat eller gått fram till mig i målfållan och pratat. Men framförallt är jag tacksam för att Lars fortsätter vara en jobbig sate och pushar mig att springa maraton. Jävla Lars…. Tack!

/Han som ska krossa maran
PS. På tal om löpning och relationer genom sociala medier, så jäkla stolt över landsättningen av vårt nya projekt Talk ’n’ run. Kika in om ni har en minut över!
Veckans bästa
Den snabba lunchmilen på 37:02. Bådar väldigt gott inför vinterträningen! 10k snabbdistans är ett pass som ska vara återkommande. Mycket för att jag behöver träna både fysiskt och psykisk uthållighet. För att bli stark mentalt behöver man utsätta sig för saker man inte behärskar helt. Jag ska lära mig själv att älska detta passet och se fram emot ”smärtan” sista 4k!

Veckans sämsta
Att jag inte kom ut på min tänkta löpning idag. Jag hade tänkt ge mig ut en lugn mil på kvällen men gav vika för ett varmt bad. Så veckan sämsta var rätt gött ändå!

Kommande tävlingar
Kullamannen 22 km på lördag (OMG!). Målsättningen är att ta mig runt med stil.
Lund Runt 25km i slutet av november. Halft ”fun run” men siktar på att hålla 4:00/km så länge det går om vädret är bra.