Jo så är det nog faktiskt. En liten bok om löpning börjar ta form. Jag har haft turen och förmånen att träffa många fantastiska människor genom löpningen, en av dessa är Magnus Ransheim. Den springande journalisten som nu sadlat om för att bli fysioterapeut. Grannen som hängt med på morgonpass i ösregn, langat gel på urusla danska maror och sprungit ett maraton med mig på träning. Löparen som brinner för löpning och är påläst både inom litteratur och statistik (fast han är ödmjuk nog att påstå att han inte är någon expert). Magnus och jag satte oss ner i mellandagarna över några goda öl och gick igenom min grund till boken. Jag fick mycket bra handfasta tips, referenser och råd om fortsättning. Veckan efter fick jag ett mail med skriftlig feedback och framförallt ärlig feedback på delarna som inte håller måttet. Men även en stor dos självförtroende. Och orden satte sig direkt. ”Förminska inte dig själv eller ditt skrivande” Tack Magnus, för allt du gör. MEN arbetet har tagit längre tid än jag tänkt att komma igång. Anledningen? Tre bokstäver. VAB.

 

SÅ, anledningen att jag inte varit aktiv på bloggen på senaste har varit just av denna anledning. Och att min egen löpning faktiskt går rätt fantastiskt om jag får säga det själv. All-time-best passen radar upp sig och förutom en kort dipp med sjukvecka och sex vilodagar efter förra blogginlägget så har året sett riktigt bra ut. Men idag ska jag inte skriva så mycket om löpningen, det kommer en race report efter helgens tävling i Köpenhamn på söndag (15 km). Då berättar jag mer om träningen. Idag ska jag prata om den andra delen i ”den lilla boken”. Nämligen livet.

Idag blev jag och Andreas intervjuade om entreprenörskap och hur man bygger en bra start-up till ett magasin på ämnet. Vi hade långa utläggningar och storys från tiden när vi startade upp vår verksamhet. Om hundåren, nära-på-skilsmässorna med heltidsjobb, barn, träning och en ny ”hobbyverksamhet” som omsatte 3 miljoner. Jag minns fortfarande stenen som släppte från mina axlar och mitt hjärta när jag skrev under uppsäggningspapperna från mitt förra jobb (som för övrigt var ett fantastiskt jobb men inte möjligt med Helsingborg Marathon). Jag har aldrig mått så bra. Jag stirrade ner på pappret medan tårarna började byggas upp inom mig. Det är detta ögonblicket jag väntat på. Vi fick frågan vad är det som driver oss att fortsätta starta nya grejer, nya projekt och aldrig bli ”fat and happy”? I slutändan konstaterade vi att det främst beror på att vi inte pallar ha tråkigt på jobbet. Vi vill göra bra och roliga saker, både värderingsmässigt och för vår egen stimulans. Det är väl en röd tråd i hela livet och även i min löpning. Livet är för kort för att ha tråkigt. Pengar? Visst, det är trevligt och absolut att det kan underlätta många saker. Men tid? Oj så mycket mer värt. Tid att göra saker man tycker är roligt och ger en något. Ni som känner mig och följer bloggen och instagram vet att jag tycker det är intressant att analysera bakåt för att planera framåt. En av mina hörnstenar i både mitt arbete, min löpning och mitt liv. Men nu har jag börjat titta på vad jag tycker har varit roligast och mest givande under det senaste året (och 2017) samt vad jag skulle vilja göra mer av under 2017, både löpmässigt, privat och i mitt yrke. Jag har även kommit till en punkt nu när jag börjat fundera på det som så fint kallas för ”personligt varumärke”. Jag läser om många som ”jobbar” på sitt personliga varumärke. Jag tänker så här. Om du är dig själv, gör grejerna du tycker om och lyssnar på dina värderingar och inre kompass, behöver du ”jobba” på ditt personliga varumärke då? Eller lever du ditt personliga varumärke? Så istället för att fundera över vad jag ska ändra på för att få möjligheter att göra saker jag tycker om tittade jag bakåt för att se vad som faktiskt föranlett mina roligaste uppdrag/stunder/projekt under de föregående åren. Där fanns en röd tråd. Jag lyssnade på min inre kompass och mina värderingar, pratade och skrev om saker jag brinner för och bryr mig om och vågade sträcka ut handen till människor. Både för att ge hjälp och att fråga om den. Det ska jag göra oftare framåt.

Vi hade utvecklingssamtal på förskolan häromveckan och en av sakerna jag tycker är fantastiskt som vi vuxna borde göra oftare är att berömma varandra för saker man är bra på. Det är så lätt att kritisera människor, deras handlingar och deras egenskaper och tyvärr är vi sämre på att hylla, berömma och ge kärlek kring de bra egenskaperna. Jag började med att berömma förskolepersonalen. Vilket jobb de gör och det är en trygg känsla jag har varje morgon när mina barn går till förskolan och jag vinkar hejdå på väg till jobbet. För jag vet om att de är lyckliga och får med sig goda värderingar och vänner därifrån. Efter förskolepersonalen tänkte jag att jag fortsätter med med mig själv. Jag funderade. Vad är jag bra på? Och vad kan jag göra med detta?

Saker jag är bra på och vad jag vill göra med dessa egenskaper

• Springa (och tävla).
  • Springa fler tävlingar. Min löpmässigt största upplevelse förra året var Linköping halvmaraton. Jag hade inte planerat att springa men fick ett mail av tävlingsledaren som tyckte jag skulle komma. Om jag haft mentaliteten ”nej, jobbigt att åka långt i bilen” istället för ”yes vilket äventyr!” hade jag missat detta och allt det innebar. Jag ska testa nya tävlingar och löpformer, jag älskar trots allt att tävla!
• Skriva
  • Jag ska fortsätta med En liten bok om löpning, våga känna mig stolt över den och inte förminska mig själv och mitt skrivande. Oavsett vad folk tycker och tänker. Jag ska också börja skriva mer om mina tankar och känslor på både blogg och instagram, för att jag vet att det är bra för mig och många andra läser det och kan relatera. Jag ska skriva mer om saker jag bryr mig om. Jag skriver väldigt mycket i mitt arbete, jag trivs med detta men ska även börja lägga mer tid på att skriva om saker för min egen skull. Detta har jag lärt mig genom bloggen och mitt instagram
• Träffa nya människor (och vänner jag inte hört av mig till på länge)
  • Alla mina ”möjligheter” de senaste året har dykt upp på de mest osannolikaste sätten med nya och gamla bekanta. 2017 ska jag träffa fler nya människor. I spåret, på jobbet och privat. Men även för att jag mår förbaskat bra av det.
• Leva och göra saker jag tycker är roliga
  • Förra hösten var en tuff period för mig med nära utbrändhet. Jag lärde mig mycket av den perioden och hur jag vill leva mitt liv. Jag har bestämt mig att Varje dag ska vara en ny dag.
• Att vara pappa
  • Jag ska vara med mina barn så mycket det går. Och jag ska vara närvarande och göra saker med dem som vi tycker om. Någon gång då och då skita i vilken veckodag det är och köpa godis och ha onsdagsmys med Elliot i soffan och spela Lego Marvel. Eller dansa med Leo till Babblarna trots att jag är dödstrött på låten och benen är trötta.
• Musik
  • Nåja, lite ringrostig är jag. Elliots kusin Lillo fick låna min gitarr (och pedalbord) i veckan och när jag grävde igenom all gammal utrustning kände jag den brinnande känslan pulsera genom ådrorna. Jag ska skriva musik igen. Jag har alldeles för länge tänkt att jag är för gammal för detta. Och det är jag säkert. Men det skiter jag i, jag ska skriva musik i år. Även om det bara är för mig själv.
• Våga satsa på saker jag tycker om och be om hjälp och råd längs vägen
  • Alla saker som dykt upp under 2016 och 2017 som jag genuint tyckt om att göra och de dörrar som öppnat sig som varit av ”bucketlist” karaktär har grundat sig i två saker. 1. Jag har vågat satsa på saker och lägga tid på det. 2. Jag har vågat fråga om det och be om hjälp eller råd om det är något jag inte
• Dela med mig av kunskap och erfarenheter. Och INTE FÖRMINSKA MIG SJÄLV
  • Jag hamnar många gånger i sammanhang där jag hjälper folk med min tid, kunskap och erfarenhet. Varje gång visas en enorm uppskattning och tacksamhet. Jag ser det i deras ögon, kroppsspråk och ord att de menar det. Trots detta tvivlar jag alltid när jag stänger dörren och de gått. ”Säger de detta bara för att vara snälla eller har jag verkligen gett dem något de kan ha nytta av”. Jag måste börja tror på mig själv mera. Jag är bra, jag är stark och jag har bra egenskaper. Säg det med rak rygg och lita på ditt hjärta!

Och det viktigaste, det absolut viktigaste. Att fortsätta jobba på relationen med Lisa. Och vara ett team. Och uppskatta det som vi byggt tillsammans. Och skämma bort henne mer. En dag ska jag skriva mer om min fru, för hon förtjänar många fina och kärleksfulla ord. Vi har levt igenom mycket tillsammans och isär. Tonårskärlek, hjärtkross, explosioner och fyrverkerier, giftermål, födsel, karriärer, maraton (jobb och privat), småbarnsliv och längtan efter att få ha mer tid med varandra. Och livet. Så klart livet.

Och nu är vi tillbaka där vi startade. Med den lilla boken om löpning och livet som nu börjar ta form. Jag längtar efter att få hålla den i min hand. Och jag längtar efter att få dela med mig den till er.

/Han som skriver en liten bok