Löpning ser enkelt ut i teorin. Till och med de tuffa passen. 8 kilometer uppvärmning. 10 kilometer race med Stockholm Winter Run. 12 kilometer Nerjogg. Hur svårt kan det vara?
Veckan som gått

Förra lördagen var det dags för årets första riktiga genomkörare och maratontest. Långpass med en 10.000m tröskel på heden insprängd i mitten. Dvs. Jogga lugnt i runt 8-10km för att sedan pang på växla upp tempot till något mellan halvmara och marafart i 25 varv á 400 meter på hedens IP. Sen efter dessa 25 varv direkt ner till lugn jogg igen i runt 8 kilometer. Hur svårt kan det vara?

Efter ett starkt pass med progressiv ökning på 10.000m landade jag den på 37:34 med en bra känsla i kroppen. Totalt hemma med 27 kilometer och första maratonkvittot. Det kan gå riktigt bra i Hamburg i april! Samma pass föregående år var ungefär en minut långsammare med samma känsla på tröskelmilen.

Två dagar senare på måndagen klev vi in i hallen på lunchen och på schemat stod ett nytt test, 3.000m. Halva klubben hade tävlat inomhus i Malmö i helgen, bland annat på 3.000m, så suget efter att testa distansen var stor. Jag, Erik och Andreas skulle köra passet och Erik skulle hålla igen lite och köra ett annat pass efteråt (inte helt frisk i sitt huvud?). Vi bestämde gemensam första kilometer på 3:20 och sedan ”fri fart”. Jag drog och vi hade första på 3:19. Sen släppte jag bromsen. Lätt känsla och sololöpning in med 3:16 på andra och 3:09 på sista. 9:44 totalt och sju sekunder snabbare än mitt pers från 2014. Hur svårt kan det vara?

Jag har hållit bra på min plan och strategi för året vilket innefattat mer mängd och bättre planering sv långpass än jag brukar ha i maratonträningen. Ett extra pass i veckan och några kilometer extra här och var har resulterat i att årets första tre veckor landat på 102, 115 och 100 kilometer. Känslan är fantastisk! Min kropp fungerar bra med hög mängd och fokus på mängdträningen ligger på fler långsamma pass. Dvs. Tre lugna distans- och återhämtningspass, två kvalitetspass (mer och mer maratoninriktade desto närmre maraton vi kommer) och ett långpass, var tredje vecka med en tröskel. Totalt sex pass med en vilodag. På onsdagen kändes kroppen fräsch efter lördagen och måndagen och jag la in 3 x 2000m som pass inför helgens stockholmsutflykt som innefattade årets första race, Stockholm Winter Run. Det var en smärre chock att från hallens vindstilla och enkla upplägg helt plötsligt komma ut i ett friskt januariväder och strandpromenaden i Helsingborg. Första 2000 på 7:00 och en något tuff känsla. Kanske får sakta ner lite. Andra 2000 på 6:54. Hmm, kanske det går? Sista 2000 på 6:49. Wow! Riktigt bra! Ja vad tusan, hur svårt kan det vara?

Stockholm calling

Det fanns från början tre anledningar att jag skulle åka till Stockholm som alla turligt nog kunde synkas på en och samma helg. Den första var att jag blivit tillfrågad att medverka i Maratonpodden som huvudgäst (!), den andra för att avverka några jobbmöten och den tredje. Ja, den la jag in själv och hittade ett race när jag ändå skulle upp… man är trots allt löpare! Av en ren slump visade det sig dessutom att min syster och hennes kompis Margit bestämt sig för att åka ner från Bollnäs till Stockholm samma helg. Utsikterna för en kanonhelg var stora!

 Efter lite otur längs vägen blev intervjun i Maratonpodden uppskjuten (Petra fick världens häftigaste jobbuppdrag på kort varsel, läs mer här!), ett av mötena blev avbokade och det andra mötet var avverkat på rekordtid 25 minuter. Vad detta resulterade i var att jag 09:25 på fredag morgon stod mitt i Stockholm city utan vidare åtagande förrän lördag 17:00 när loppet skulle starta. Sandra och Margit skulle komma in runt 15:00. Vad gör man då? Jo, man hänger med Henrik Roström ut till Bosön för lunchintervaller. Dagen innan race. Äsch hur svårt kan det vara?
”Skamgränsen är 30 varv”. Vi sitter i bilen på vägen till Bosön. Mitt förslag att springa med den något långsammare gruppen hade inte gått hem. ”Nej Hulth behöver sparring, ni är ungefär lika snabba så häng på honom!”. Ok…. 30 varv á 200m. Vartannat ska gå på 38s (3:10/km), vartannat på 38s (4:00/km). Dvs ingen direkt vila men inte heller överfart på de snabba. Hur svårt kan det vara?

Jag släppte Hult efter 30 varv där vi turades om att dra hela vägen och kände att kroppen var riktigt stark! Totalt sett 6k i 3:35-3:40/km i snitt. Musklerna kändes bra men jag visste om att jag bommat min plan och kört på för hårt denna veckan. Måste vila….. nästa vecka. Efter lite jobb på Espresso House Vasagatan, incheckning, käk och sen middag och lite bubbel på hotellrummet tog jag beslutet vid 21:00 på fredagen att jag inte skulle gå upp tidigt på söndagen för att springa långpass. Kändes för seriöst. Varför inte sova ut och käka hotellfrukost när man har chansen liksom? Så långpasset fick bli i samband med loppet imorgon. 8k uppvärmning, 10k race, 12k Nerjogg och totalt 30k. Ja det ska väl gå tänker jag när jag går in på mitt andra glas bubbel. Hur svårt kan det vara?

Stockholm Winter run

Efter en lugn dag med lite sightseeing, skrivandet av synopsis och kapitelindelning på ”En liten bok om löpning” i gamla stan följer vi upp med sen hamburgarlunch. Bra beslut? Återstår att se. Jag klär på mig och joggar iväg från hotellet 50 min innan start. Kommer över bron mot Skansen. Väl framme tittar jag uppför backen som leder till starten. Ska vi upp där?? Ok.. musklerna värkte lite från den tuffa veckan men modet var gott. Jag joggade ett varv runt banan som är en varvbana på 5k och kom fram till starten med 10 min kvar. Lämnade in jackan på 2 min och fortsatte jogga. Med tre minuter kvar till start var jag nöjd med 9k uppvärmning och kliver in i startledet framifrån. Kränger mig förbi några och ställer mig bland de 40 första. Nu kör vi!

Starten går och vi springer första kilometern flackt utför. Funktionärer viftar med röda bengaler som lyser upp himlen över Skansen med utsikt över hela Stockholm. Banan var upplyst med marschaller och funktionärerna klappar och skriker på oss att vi är grymma. Känslan är magisk! Första kilometern gick oerhört lätt på runt 3:20 men man vet också om… What goes down must come up. Och visst var det så.
Jag springer ikapp löpare efter löpare och känner mig väldigt stark. Jag hade bestämt mig från start att inte pressa för hårt med tanke på ”nerjoggen” som väntade. Jag hade också bestämt mig för att inte titta på klockan under loppet för att behålla fokus på hela passet. Känslan i kroppen var att tempot på de flacka partierna över hårdpackat grus låg på runt 3:30-3:40/km. Sen kom första stigningen, under kontroll och förbi en man som hade elduppvisning längs vattnet. Här var det väldigt mörkt och jag la mig i rygg på en kille som hade pannlampa (jag hade missat arrangörernas uppmaning om att ha pannlampa). Jag försökte släppa bromsen nerför, ta det lugnt uppför och hitta flyt på de flacka partierna vilket fungerade bra. Sen kom vi till kilometer fyra. Backen upp mot toppen av Skansen. Välkommen mjölksyra.
I backen upp som var väldigt brant låg vi säkert i runt 4:15-4:30/km och jobbade sen upp farten fram till varvning. Vid varvning vet jag inte vad jag hade för tid, ovanligt för att vara mig! Nedförskilometern var djupt välkommen och efter denna kilometer hann jag ifatt en klunga på tre personer som kändes bra. En stund. Sen ökade en kille och drog iväg. Mina ben och flås ville också öka och jag tänkte att nåväl jag hänger på killen framför. Nästkommande tre kilometer växeldrar vi och hittar bra flyt. Jag började känna mig något stel i vaderna men flåset kändes väldigt bra. Jag skulle till och med vilja sträcka mig så långt som att säga att det var rätt behaglig löpning fram till 8,5k. När vi kommer fram till mjölksyrabacken igen vid 9 kilometer så börjar det mentala spelet. Vi hinner ikapp en kille till och vi sliter. Rasmus Oderud (skyltmannen @raznu på instagram) skriker för full hals och hejar samtidigt som vi ger varandra en High-five på vägen uppför även detta varvet. Nu börjar jag få en hygglig syra i benen och känner att tekniken börjar fallera. Backen upp gick i tre etapper varav den första delen var värst. Men ingen av de andra två drar iväg, de är lika slitna. Tankarna går till ”the crawl”. Eller en lightversion av min backsyra på Båstad Marathon stafetten på sista sträckan. Men vi sliter på mot mål! Vi passerar löpare som startat senare och är ute på första varvet tätt nu och sick-sackar i hög fart när vi hör speakern. Jag lägger in en extra växel och spurtar ikapp men förlorar sprinten med någon meter. Vi peppar allihopa varandra efter mål, vilken kick! Löpning när det är som bäst, löpare som hjälper varandra trissa upp farten hela vägen in. Jag passerade mållinjen på 36:48 och landade 20:e platsen. Sjukt nöjd och ett otroligt vackert lopp. En tuff mil men en väldigt rolig sådan. Underlaget sommar varierande mellan asfalt och grus var också väldigt skonsamt för musklerna Ett stort plus till funktionärerna som höll ”Helsingborg Marathon-nivå” (ja jag sticker ut hakan och myntar begreppet). Nu skulle jag bara jogga ner en bit också….

Jag lyckad fånga upp Sandra och Margit några kilometer senare när de kommer sista 200 meter på loppet och efter en gemensam målgångsbild joggar jag iväg med något slitna ljumskar men gott humör över bron mot Stockholm city. Nu ska jag göra klart passet! Jag springer längs vattnet, igenom stan och när jag kommer mot hotellet är jag pigg. Kroppen är i fas. Jag kollar på klockan, 30,1k och 140 minuter. Äsch jag ska upp i 150 minuter bestämmer jag mig för, mot Hamburg!

I skrivande stund sitter jag på flyget hem mot Helsingborg och familjen. Gud vad jag saknat dem. En sak jag insett (sedan tidigare men igen efter helgen) är att jag inte är en resemänniska. Jag trivs hemma med min fru och mina barn, som en riktig hemmakatt. Jag brukar ha för vana att alltid komma ut en liten löptur dagen efter race. Men idag skippar jag det och ser fram emot en eftermiddag och kväll med familjen!
Denna veckan kommer i ledas med en rad lugna pass för att kompensera de fem (!) kvalitetspass på åtta dagar som gjorts. Inget jag förespråkar eller rekommenderar, det bara blev så. Så nu gäller det att ladda upp energin denna veckan, ladda om och sen köra på! Nästa tävling i sikte är maratontest i Köpenhamn som Sparta arrangerar. 15k tävling. Där ska det gå undan. För i slutändan är det väl bara att springa. Hur svårt kan det vara?
/ Han som springer. Och springer. Och springer.