Klockan visar 3:45/km. ”Gött!” tänker jag när jag flyger fram på de smala steniga stigarna i Bollnäs skogar. Jag tittar upp från klockan och sekunden efter springer jag rakt ut från stigen och ner i en buske. ”Det är hitåt!” Hör jag från en löpare bakom som passerar i full fart. ”Tack!” ropar jag tillbaka. Nu var jag på sjunde plats, dags att fokusera.
Mitt deltagande i Bollnäs Trail Race hade varit väntad i några år. Med en löptokig syster bosatt i Bollnäs och ett långt försenat besök hos dem så var det nu äntligen dags efter att jag i april fick startplatsen i födelsedagspresent av min syster’. 2016 var året man skulle tampas med orienterare på Bolleberget.
Uppvärmningen blev i kortaste laget, det var nämligen fler i Wikstrand/Williamsson-klanen som skulle springa. Elliot skulle springa knattetrailen (650 m), Lukas och Hugo (syskonbarnen) skulle springa lilla trailen (2 km) och jag och Sandra skulle springa långa trailen (10 km). Däremot hade vi varit ute dagen innan och sprungit uppför Bolleberget för att känna på stigningarna och känslan på banan.
Starten går och de orangeklädda hemmalöparna (orienterarna) från Rehns BK drar iväg. Loppet börjar med 300 m flack löpning innan den visar sin sanna själ och leder dig mot Bolleberget, 1,8 km flackt uppför. Längs smala steniga skogsstigar som badar i oktobersol pressar vi uppåt, ett pärlband med tolv löpare. Min taktik är glasklar – spring efter placering, öppna lugnt, ta det försiktigt uppför, låt gravitationen göra jobbet nerför och blås på för kung och fosterland när det är flackt och jämnt (dessa partier var nämligen inte så många…). Efter 800 meter planar det ut något. Jag tar tillfället i akt och springer om fyra personer i pärlbandet. Sju löpare framför, känslan är bra. Njutfaktorn är hög när jag slutar kolla på klockan och fokuserar på placering uppför den sista branta biten mot ”lilla bollebergets” topp. Just det, den andra stigningen ska vara värre hade Sandra sagt. Den kommer vid tre kilometer. Vi rundar träbron på toppen av berget som på vintern agerar skidbacke. Och vilken vy! Pulsen är hög men benen är fräscha. OCH, what goes up… Must come down. Nu är vi ute på det andra (och sista innan målet) gruspartiet som leder oss ca 500m nerför längs vägen. Farten visar runt 3:28/km och nu passerar jag en till. Sex löpare framför. In i skogen igen där farten sänks drastiskt och nu är det jag som är jagad. Glappet framåt växte stort uppför första berget och snart är två löpare ikapp mig bakifrån när banan går inne i skogen. Skulle huvud och kropp hålla ihop det idag?
Det bränner något äckligt i framsida lår och jag flåsar kraftigt. Två löpare har sprungit om men jag har inte släppt dem. Samtidigt har vi hunnit ifatt en orienterare som verkar öppnat för hårt. 4 kilometer avverkade och jag undrar när i helvete denna backe ska ta slut. Känslan av att ta sig upp från nimis på Kullamannen och slutspurten på ett 1500m lopp ligger nära till hands när jag nu gåggar (blandning mellan att gå och jogga) uppför sten och stig. Två andra har börjat gå. Men jag ger mig inte! Passerar den väggade orienteraren. ”Bra jobbat, kämpa på.” utbyter vi till varandra. Passerar kilometer 4 skylten och registrerar en kilometer på 6:18. Då får ni en bild av hur brant backen är… Äntligen, ÄNTLIGEN är vi uppe på toppen. Och tacka gudarna för den nerförbacke som följde. Nu kör vi!
Efter ett felsteg in i en busken tappade jag flow, samtidigt som jag blev omsprungen. Vi denna tid var det sex löpare före mig. Punkten jag ständigt kämpar med på träning och tävling dök upp – mitt psyke. Jag tappade tävlingsinstinkten. ”Topp-10 är ju bra” följt av ”det är ju skönt att inte ta helt slut på tävling” kom upp. Jag försökte verkligen skaka av mig detta, samtidigt som jag låg 20 meter bakom nummer sex. Jag gjorde några försök på flack mark att komma ikapp men vågade inte gå helhjärtat. Jag väntade liksom på att kroppen skulle säga stopp. Sen efter två oerhört vackra kilometer runt vatten och i skog hände det. Jag såg ryggen på löpare nummer fem som börjat tappa mark. Det var som att någon tryckte på en knapp. 400m senare var jag ikapp nummer sex. ”Vi har sju sekunder fram till nummer fem, nu tar vi honom!” sa jag till honom. Han nickade flåsande till svar. Jakten var igång.
Vi passerar kilometer åtta skylten och nu ligger jag fem meter bakom ryggen med ”Edsbyns IF Friidrott” tryckt på den röda tröjan. Efter en förhållandevis flack kilometer hade benen kommit igång på riktigt. Jag blickade framåt och minns att jag tänkte att jag kände mig stark, fokuserad och… Amen vafan. Jag vaknade upp ur mitt brandtal jag höll till mig själv i mitt huvud. Blicken går uppåt. En backe till. Och den är brant. Kul med trail!
Jag höll mig till planen och undvek att pressa på uppför backen, trots att det bara var ca 1800 m kvar av loppet. Jag tappar meter för meter mot femman men känner mig fortsatt stark. Direkt efter toppen sätter benen igång och far med en okontrollerad fart efter honom. Precis när farten är uppe kommer… Så klart en ny backe. Denna är dock kortare. Men jag håller mig till planen och pressar inte på. Och det är detta beslutet jag fortfarande funderar mycket på i efterhand. Här skulle mitt tävlingssinne ”gjort en override” och köttat. Nåväl, nummer sju springer här om mig och säger ”jag gör ett försök”. ”Lycka till!” hojtar jag tillbaka. Han pressar på uppför backen och jag ser honom närma sig femman. Väl uppe över krönet far jag efter dem. Jag ligger ca 25 meter bakom sexan och 40 meter bakom femman. Jag ser dem passera skylten med ”kilometer 9”. Jag sprang den sista kilometern på uppvärmningen och visste att nästkommande 700 meter i princip var helt utför. MEN underlaget var riktigt lurigt. Halvhögt gräs med dolda gropar under följt av en brant stenig nedförsbacke med rötter innan man kommer ut på de avslutande 300 meter med grus. Men nu spelar det ingen roll. Här har jag bestämt mig. Jag ska bli femma.
Men 600 meter kvar gör jag mitt ryck. Sexan passerar jag i en rasande fart och jakten är nu i full fart nerför berget på en topp-5 placering. Jag får hejarop från Margit som springer sista biten på 5 km loppet när jag susar förbi och jag ser den röda tröjan komma närmre och närmre. Nu är jag 5-6 meter bakom när vi kommer på den sista branta nedförsbacken mot gruset. Här är det så stenigt att jag inte klarar hålla uppe farten. I mitt huvud ser jag hur jag landar fel och stukar/bryter foten och vinkar adjö till inomhussäsongen i vinter och Hamburg Marathon i vår. Samtidigt fortsätter flytet i steget för nummer fem. När vi kommer ut på gruset har han 25 meters försprång och ett otroligt driv i steget. Jag kommer ut något vingligt på gruset och lägger i min sista växel. Men det är för sent. I mål är jag 2 sekunder efter och den förlorade spurten är ett faktum. Jag stannar och sätter händerna på knäna efter målgång. Jag inser att benen skakar på grund av trötta muskler. Tittar tillbaka upp på berget och inser att jag faktiskt gjort ett jäkla bra lopp med sluttiden 42:46. Ger min systerson en stor kram och en high-five och tackar för grym pepp sista biten, bra jobbat!
Bollnäs Trail Race kan inte summeras i något annat än personlig eufori. Banan var en helt otroligt upplevelse jag sent kommer glömma. Att som asfaltslöpare få släppa fokus på tid och bara lyssna på kroppen är häftigt. I retrospekt hade jag nog lite väl mycket krafter kvar på slutet men fick samtidigt känna på ett lopp som trots banan inte känts så lätt sedan jag sprang Linköping halvmaraton i juni. Jag tvivlade en aning efter fem kilometer när jag började få någon dålig tanke men i övrigt var det en grym känsla i kroppen. Jag pressade upp farten, kroppen svarade. Jag höll mig till planen och fick träna på den mentala biten. Jag har långt kvar här men vågar snart börja satsa igen. Det här med att våga ta upp jakten, att våga pressa sig och våga lägga in den extra växeln när man närmar sig slutet och är trött är inte lätt. Det är en balansgång. Är du i riktigt bra form känner du att du skulle ökat tidigare. Är du i sämre form kommer du att ta ut dig för tidigt. Men någon gång då och då så sitter det. Och jäklar vad den belöningen är stor. Den känslan!
Efter en smidig resa hem (dock med en febrig och sjuk Leo som var något av en utmaning…) så har man landat i soffan. Har dragit med mig en mindre ”man-cold” och tar det därför försiktigt med löpningen i veckan. Men nästa vecka är det dags att fortsätta trailträningen. För snart är det Helsingborgs terränglopp 8 km följt av Kullamannen 22 km, vem kunde tro att denna asfaltsnötare skulle tillbringa oktober och november i skogen?
/Han som trailar
PS. För att verkligen späka sig själv tittar jag på min egen målgång. 1:51 in i klippet ser man mig förjäves jaga femman in i mål…