I veckan fick jag ett mail om New Balance nya kampanj ”My future self”. Och nej, detta är inte ett sponsrat inlägg utan en reflektion väckt av vilken människa man vill vara. Jag har skrivit om detta förr i inlägget ”jag springer inte från något, jag springer mot något” och tankarna väcktes här på nytt. Till oss ambassadörer fanns det även med en beskrivning av syftet med kampanjen och en inbjudan att vara med. Beskrivningen såg ut så här:

”The campaign is a chance for athletes to give a message to their “future self”, with their goals, hopes, and dreams for their future. This is meant to inspire the next generation of young athletes…we want them to set positive goals, and think about their future.”

Det fick mig att börja fundera över mina långsiktiga mål och framförallt hur dessa påverkar och inverkar på mitt liv och mina barn. Jag, Andreas och ytterliggare en person satt i möte tidigare i veckan där vi pratade just om föräldrar, barn och relationen mellan. Personen vi hade möte med hade precis flyttat in i hus med sin familj, i huset bredvid sin pappa. Hennes pappa hjälpte till med allt möjligt för henne och sitt barnbarn. Mina föräldrar är av samma princip. Min mamma har ställt upp i vått och torrt med barnen, som hejaklack på mina löpartävlingar (i vuxen ålder ska tilläggas!) och med allt annat i livet. Min far, som reste väldigt mycket när vi var barn, har nu flexibla styrelseuppdrag och lägger sin tid på att åka på pokémonjakt med Elliot, klipper vår gräsmatta och häck när vi inte hinner och sätter upp hyllor i vårt förråd. De finns där varje dag, året om i vårt och våra barnbarns liv. Det är personen jag vill bli för mina barn.

När det gäller löpningen och mina egna mål märker jag (självklart) att detta inte går obemärkt förbi hos mina barn. Inför förra årets Kalvinknatet tejpade Elliot sig för att undvika skav och hade med sig två par skor till tävlingen, ett par för uppvärmning och ett par för själva tävlingen. Undrar var han fått det ifrån? Till och med Leo har börjat springa runt, runt, runt med barnvagnen där hemma mellan köket och vardagsrummet. I måndags tog jag med Elliot till inomhushallen när jag skulle träna. Han tyckte det var ”långtråkigt” när jag skulle springa mina intervaller men uppvärmningen och nerjoggen när vi sprang tillsammans? Lycka. Både i hans hjärta och i mitt.

Så jag funderade. Sen skrev jag brevet till mitt framtida jag.

 

Note to #MyFutureSelf:

Simon,

 

You know why you run. Right?

 

You´ve always know. When you run at night. When you compete. When you run, with them.

When the storms are tough and the waves are high, remember why you run.

When in doubt, THEY are your compass. When you break down, THEY are the light that leads you to shore.

 

You’ve always chosen your own path. You’ve always set your aim high, but never at the expense of your family. Because you know WHY YOU RUN. You run for them.

Be the father, the husband and the runner that you want to be. Family always comes first, they are the reason.

Run towards the person you want to be. Not from the person you were. Always.

 

Sincerely,

Simon Wikstrand

 

Vad skulle du säga till ditt framtida jag?