Så har ännu ett löparår gått. Ca 3700 km, 10,2 km per dag i snitt, ca 17 tävlingar och sex nya personbästa. Men framförallt har det varit raketer, explosioner och total eufori. 2016 har varit mitt bästa löparår någonsin. Men vet ni vad det bästa av allt är? 2017 kommer bli ännu bättre!
2016 har präglats av en nyfunnen kärlek till löpningen. Jag har sprungit mer än någonsin, håller mig skadefri och en bra lägstanivå. Jag har sprungit kontinuerligt över hela året, sprungit med nya vänner och satt nya pers. Men framförallt har där funnits en bra balans. Livet har fungerat och hälsan har varit bra. Det har varit höga berg men dalarna har inte grävts sig så djupt. Det händer mycket i livet, i löpningen och i karriären just nu. I princip allting är bra och jag tror att det bara kommer att bli bättre. Vänta er mycket skrivande under julen! Jag tycker det är bra att titta i backspegeln efter ett löparår och göra analysen. Vad har fungerat bra, mindre bra och vad har man mått bäst av? Vad gör man framåt och varför? Det är en av grundförutsättningarna för att hitta glädjen i löpningen och även för att utvecklas. Med dessa ord är det dags att summera löparråret 2016 med några highs and lows. Enjoy!
Årets bakslag
Maraton. Denna mytomspunna och tidlösa distans. När du passerar mållinjen finns det ingen som kan ta ifrån dig bedriften. All träning du lagt ner under så lång tid. Men så kände jag inte i våras. Hamburg Marathon var där och då en stor besvikelse. Jag kände mig i mitt livs form och bommade rejält. Jag deppade ihop rätt bra. Åtminstone fram till en vecka efter loppet. Då fick jag nytta av all träning jag lagt ner under våren, laddade om och radade upp pers. Man glömmer lätt ”the big picture” i träningen!
Fyra veckor efter Hamburg Marathon var kroppen i ruskig form. Återhämtad, laddad och sugen. Hemmamilen Springtime var precis det där kvittot jag behövde med 35:27 och nu skulle inget stoppa mig för att nå kvalgränsen till New York Marathon. Jag skulle göra 1:20:59 på Göteborgsvarvet och kroppen var redo. Men så blev det inte. Sista kilometerna gled det sakta ur mina händer (eller lår rättare sagt) och ännu en besvikelse. Men det skulle inte dröja länge förrän upprättelsen kom..
Det finns liksom ingen konkurrens. Visst har jag haft många fina tävlingar i år och många nya pers. Men Linköping halvmarathon? Raketer, explosioner, känslor och belöning för allt slit. Vid 16 kilometer visste jag om att jag skulle klara målet. Då ökade jag. Känslan när jag vände runt hörnan mot upploppet och såg klockan ticka på låga 1:19… den känslan! Seedningsloppet till Göteborgsvarvet föranleddes av några riktigt bra träningspass. Så när jag satte kameran på Leos vagn, sprang direkt hemifrån och in i målfållan 3 min innan start visste jag att det skulle gå snabbt. Men under 37 minuter? Det hade jag inte riktigt förberett mig på. Sista 500m var en grym upplevelse, långspurt med publiktryck för att klara 36:57!
Foto: magnusmedia.nu
Jag sprang sista 4k på ett terränglopp utan högerdojan. Jag sprang, jag tappade den, jag stannade, jag tittade på den och sen sprang jag vidare. Behöver jag skriva mer?
Årets trevligaste runda
Denna är svår att pricka in. Jag har haft förmånen och turen att ha fått springa med en massa bra människor och det är de sociala rundorna som varit roligast. Lars Andersson och jag har haft otaliga bra morgonpass tillsammans, jag och Andreas har haft några riktigt bra lunchpass ihop och jag har haft turen att få köra några bra pass med Lars Södergård i Helsingborg och stifta en ny bekantskap. Jag har slitet tillsammans med Erik och Andreas B på trösklar, alltid med bra tugg och nu även några fina kvällsrundorna med ”Pappagruppen” (vi är ett antal småbarnsfarsor som börjat springa en kväll i veckan tillsammans).
30 km långpass i snålblåst och snöblandat regn i februari
Årets värsta runda gränsar till årets bästa runda. Det var 30 kilometer på schemat inför Hamburg Marathon. 12 sekundmeter, 0 grader och snöblandat regn. Jag mötte upp Daniel Jorme och sen sprang vi med huvuden neråt och snackade. Rätt trötta efter ca 20 km är vi så långt ifrån hem som man kan komma och ska vända. Då inser vi att vi haft medvind. Det är som en stor jäkla käftsmäll både fysiskt och psykiskt. Rak motvind, snöblandat regn och tunga ben. Med 10 kilometer kvar hem. Fruktansvärt! Men känslan när man kom hem? Helt oslagbar.
Årets nya favoritpass
5-4-3-2-1 km med en kilometer lugn jogg mellan
Detta är ett pass jag aldrig kört förr men som gav en sådan jäkla utväxling. Otroligt jobbigt men ett magiskt bra pass i maratonträningen. Jag och Andreas fick inte ihop detta på helgen och stack ut en vardagskväll runt 21:00. Vi sprang upp till en varvsbana på 3,3 km vid Filborna Arena och pustade ut. Sen körde vi 5 + 4 + 3 + 2 + 1 kilometer i runt halvmarafart med en kilometer lugn jogg mellan. När du kommit ner på 2 kilometer så börjar du tvivla på din existens. Du vill bara stanna, kliva av och slänga skorna. Men när du springer sista 200 m på sista intervallen är det en befrielse likt inget annat jag känt i år. Att totalt sett ha kört 15 kilometer i hög fart är crazy. Vi landade in med 24 kilometer på passet och hade knappt krafter kvar att jogga hem. Men det går till historien som ett av årets bästa pass. Däremot ska man bara göra detta när formen börjar infinna sig, att göra detta pass ur form kan knäcka även den bästa!
- Citadelloppet 5km med Elliot – 18:02
Med ett sista-minuten-byte av barn i löpvagnen var förutsättningarna lite tuffare när jag och Elliot skulle ge oss ut på 5k i Landskrona. Erik och Agnes drog iväg direkt och även om vi glänste så tog kraften i låren slut någonstans runt 3 km. Vid 4,5 km är jag väldigt trött, har ingen direkt bakom mig och långt fram till Erik och Agnes. Jag sänker farten något och utbyter några ord med Elliot. 400 m senare inser jag att vi är nära 17:59 och spurtar. I mål hade vi 18:02. Hade jag bara haft lite fokus några hundra meter innan hade vi klarat målet. Med 600 meter kvar vände sig Elliot om i vagnen och tittade på mig. ”Pappa om du är trött kan du knuffa vagnen en bit framför dig, då rullar den av sig själv!”. Jag skulle lyssnat på coachen, klok grabb.
Årets bästa inom löpning som inte varit i spåret
- Årets evenemang med Helsingborg Marathon
- Ambassadör för New Balance Sverige 2017
- 2 x Gäst i Maratonpodden
Tre saker har helt klart stuckit ut här. Att Helsingborg Marathon vann årets evenemang i nordvästra skåne var en helt galen upplevelse. SÅ mycket slit av så många människor och säga vad man vill men uppmärksamheten och ”kvittot” var riktigt häftig. Det gör mig väldigt stolt! Den andra saken är en nyhet, att jag och Andreas 2017 kommer att vara officiella ambassadörer för New Balance Sverige under 2017. Detta är jag väldigt stolt över att få vara och det är ett riktigt hedersuppdrag, mer om detta i en kommande bloggpost. Den sista (men absolut inte minsta) är så klart att jag fått förmånen att vara gäst i maratonpodden två gånger och prata om att springa med sportbarnvagn. Stort!
1000m – 2:45 sanktionerad tävling på Hedens IP (PB)
1500m – 4:24 DM på Hedens IP (PB)
3000m – 9:54 GGP på Hedens IP
5000m – 17:13 sanktionerad tävling på Hedens IP (PB)
10k – 35:14 på DM i Ystad
21,1k – 1:19:29 på Linköping Halvmarathon (PB)
42,2k – 2:55:36 på Hamburg Marathon
/ Han som analyserar backspegeln och planerar framåt